Disorder
I mitt förra inlägg skrev jag om Paddingtons, vars skyddsängel alltid har varit våran kära Pete Doherty. Varje gång jag hör denna mannens stämma i Libertines- eller Shambleslåtar, eller ser en bild på honnom, kommer jag alltid att tänka på en kille jag träffade i Brighton, Oliver (alltså inte min underbara L). Oliver var som en blandning mellan Pete och Ian Curtis (Joy Division ni vet?) rent utseendemässigt, men han hade också en talang när det kom till musik (och en talang när det kom till att dricka alkohol och betee sig allmänt arrogant).
Första gången jag bekantade mig med Olis hus, så satt jag i hans säng i en stor t-shirt, smuttandes på ett glas vitt samtidigt som han sjung och spelade gitarr för mig, givetvis var det de ljuva tonerna ifrån just Joy Division. Det är ett sådant minne som alltid kommer finnas där, och även fast jag inte är romantiskt lagd så tycker jag att det var så himla... vackert på något sätt.
Anywhoo, hoppas ni alla får ett gott nytt år, så ses vi.
xx
First comes first
Sitter och lyssnar lite på The Paddingtons, ett band som ligger mig varmt om hjärtat må jag då säga. Jag har haft äran att träffa dessa pojkspolingar, twice faktiskt. Allting började med en kväll i London... Jag mötte upp mina kära skånepågar Krook och Filip (Filipenis som han själv skrev in sig som i min telefon i sommras), på en mysig pub i Camden. Efter ett tag anländer Padds till puben, varav hälften av bandet plus crew sätter sig vid vårat bord (Skånepågarna hade tidigare blivit upplockade på gatan av dem).
Krook & jag
Filip & jag
Jag hade äran att sitta brevid Marv, och vi fick bra kontakt där. På utsidan var jag jävligt cool och laid back, innerst inne ville jag mest göra i byxan. Men min otroliga fejkade charm kan vara bra, och efter deras spelning mötte vi upp dem på en annan klubb, och där hängde vi, med Padds. Tack vare ansiktsboken, och senare sms blev det även ett häng nr:2, detta i Brighton efter deras spelning på mitt älskade Audio. Otroligt sköna killar må jag då säga, Marv och trummisen (Grant) är dock favoriter.
The Paddingtons
För er modewhateverfreaks, ja, Josh var förut tillsammans med
modellen-vars-namn-jag-inte-orkar(kan)-stava-till.
Långa varelser.
viddy well
xx
Time for heroes
Richard Hell
Patti Smith
Iggy Pop & Debbie Harry
Ramones
xx
Kontroversiell film
(Ja, det är Malcom McDowell, "Alex" i Clockwork Orange)
kontroversiell film
Freaks - 1932
The Filth and the Fury
Hyde Park, 2 juli, 14:30. Say no more.
Härlig kväll igår, fylla och galenskap som slutade i en hästens dubbelsäng helt för mig själv, är inte livet fint ibland så säg? Jag hade en trevlig kväll med gamla bekanta ansikten, det har man trots allt saknat ett tag. Däremot, antingen är det bara jag som förändrats, eller så hade jag bara glömt av hur sliskiga vissa killar kan vara även här i Sverige, viddy well
I övrigt, när jag var i England köpte jag The Filth and Fury, en dokumentär om Pistols. Riktigt sevärd faktiskt, speciellt om man jämför med Rude Boy, en fictionfilm med The Clash, som jag också köpte.
En annan film som jag såg i Brighton för första gångne var A clockwork orange, och jag såg den senast dagen innan julafton. En briljant film a Stanley Kubric, den som inte har sett denna film ringer mig genast (okej jag har ingen telefon ännu, men ändå) så ser vi den! Jag är inte något vidare bra på att beskriva filmer, och definitivt inte en film med så många olika dimensioner som A clockwork orange har.
Först tänkte jag lägga upp en av de starkaste scenerna, men sedan kom jag
på att det är inte snällt mot er, så ni får någon form av en trailer här.
x
Focker
Jag är glad idag, eller rättare sagt, jag blev glad för några timmar sedan. Fick ett väldigt fint mail förut, jag blev då lite tårögd. Finns inte så mycket mer att säga, egentligen, men det är lite tufft bara. Nu är jag otroligt tjejig, jag vet att han antagligen inte sitter och är lite nere, men det var skönt att få veta ett och annat, det gjorde mig som sagt väldigt glad.
I övrigt är jag fortfarande i smått extas efter Blur-nyheten. Och något annat, som jag dock har vetat nu i någon månad eller två, är The Specials reunion. Oh man, detta är galet.
I övrigt har jag inte mycket mer att säga, förutom att jag är sjukt orolig för min hälsa för tillfället.
Bäst att lägga sig, så man kan börja öppna paket snart.
Focker - Late of the Pier
Blev helt hänförd av dessa pojkspolingar i Bristol tidigare i höstas,
så ses i Brighton i Februari! (är kär i sångaren)
God Jul
x
I got my head checked...
... by a jumbo jet.
Det här är STORT mina vänner.. Senast idag sa jag till min kära Vapendragare att "fan vad synd att det är Oasis som återförenas och inte Blur", men tji fick ta mig fan jag. Jag hade lite tid över på centralen innan min kära 240 skulle avgå, så jag bestämde mig för att kika förbi Pressbyrån och se om jag kunde finna mig själv en tidning. Dock gick jag ut utan att köpt en tidning, jag gick ut i shock. På NMS's framsida uppenbarade sig Damon Albarn och Graham Coxon. Textmässigt: DEM ÅTERFÖRENAS NÄSTA ÅR! Oh man, detta är ju helt galet. Det negativa: Dem spelar den 2 juli, och det resulterar i en katastrofal krock med Arvikafestivalen som i år presenterar Depeche Mode. Men ja, fan, Blur....
Nåväl.
x
Utan personlig insats
det är sand emellan fingrarna
och att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet.
Allt känns väldigt konstigt just nu, att vara hemma och hela den biten. Det värsta är att jag går runt med en klump i magen, "så det är så här det är att vara hemma igen allts?". Det känns som om jag aldrig varit i Brighton, allt är suddigt, inget går att urskilja.
Just nu lyssnar jag på LOTP och mina tankar flyger iväg, ja faktiskt, dem flyger iväg till Bristol. Varför jag är så ledsen över denna personen beror inte endast på att denne är någon jag tycker om som i, ni vet, kille - tjej, med betoning på "tycker om", för nerkärad är jag inte, vi kom fram till att vi kallar det en enorm "crush". Jag är så otroligt ledsen att jag inte kommer träffa honnom igen, inte träffa någon som faktiskt blev en så otroligt fin vän till mig, som verkligen brydde sig om hur jag mådde, muntrade upp mig när jag var nere och fick mig alltid att skratta.
Nu tänker säkert ni "Fan, England? Det är väl bara att hälsa på". Men så lätt är det inte, det skulle bara bli jobbigt att försöka upprätthålla kontakten med någon man max skulle träffa 1-2ggr per år. Nåväl, som min älskade Vapendragare skrev; "Försök göra det till någon positiv upplevelse", och det är väl antagligen det bästa.
Detta är till dig, även om du inte förstår svenska, och inte läser min blogg. Jag skall lära dig en ny fras (med "håll käften" och "kåt" kommer du inte så långt) : Jag kommer sakna dig - I'm going to miss you.
Nu har i princip alla mina inlägg handlat om denna person. Men nu är det andra tider; Hejdå Brighton - Välkommen Göteborg. Imorgon skall det antagligen ut och sliras på goa Götets gator. Supa - Knulla - Spy.
Och förövrigt har min syster gått och blivit med pojkvän, plus att hon verkligen har blivit så otroligt snygg (och lång...), och utan dåligt samvete kan jag lägga upp en bild på henne, för själv hänger hon ut sig med bilder på bilddagboken:
- lammis, men upptagen.
x
blue monday
Ja, jag har insett att jag faktiskt är rätt dålig på det här, blogga ni vet? Som en gamal vän sa idag; "Jag tröttnar lätt på tjejer", jag kan nu kontra med att jag tröttnar lätt på bloggar. Att starta upp en ny blogg ger mig en känsla av att börja om, ungefär samma sak som när man bestämmer sig för att "på måndag börjar mitt nya liv", och så lever man hälsosamt (eller vad det nu kan vara) i två dagar, sen är man tillbaka i sina gamla rutiner igen. Jag har nu tappat räkningen på hur många bloggar jag har gett liv till, för att sedan tröttna och ta död på.
En annan liknelse kan även vara när ett barn, efter mycket tjat på mor och far, får sig en hamster, skitkul i början, sedan glöms den bort, för då vill ungjäveln ha en ponny istället... Tillägas bör att jag aldrig fick en hamster, mina föräldrar känner mig väl och vet hur lätt jag tröttnar på saker och ting. Jag fick mig ett luftgevär istället, säger det mer om mig eller om mina föräldrar? Nåväl..
Här sitter jag, ensam i våran studio. Våran tillfälliga inneboende flyttade ut idag, rumskompisen min är ute och berusar sig själv, imorgon flyttar även hon ut. Ensam kvar är jag, och det skall bli otroligt skönt att få bo själv, eller åtminstone ha ett eget rum. För ensam är jag inte, vi är fortfarande några tappra riddare på Miami Hotel som först på torsdag flyr Brittland. Jag längtar till att få sätta mina fötter på svensk mark kan jag lägga till, något så otroligt också. Men nåväl, tre nätter kvar i "B-town", men detta skall icke övergå till en summary of my life in gangsta' B-town (holla at y' boi).
Själv har jag suttit vid datorn hela dagen. Jag samlar kraft kan man väl säga, jag hoppas på en speciell liten "meet up" imorgon, som om den nu äger rum, kommer sluta med att en deprimerande liten figur sitter och gråter i sin ensamhet. Jag vet inte, det kanske inte är någon bra idé, kanske borde jag skita i det, men jag vill inte, eller, ja, visst blir det lite jobbigt ibland. Och förövrigt kan jag i princip inte lyssna på Libs och Shambles längre, för Pete's stämma påminner mig om en annan ung herre som jag icke fick säga hejdå till innan han for till Landan Town.
Ja, jag säger det då igen; Fan vad skönt det skall bli att komma hem igen och återigen, börja om på nytt. (märkt att det är my thang, så att säga, att börja om på nytt)
Idag är det Måndag, det innebär egentligen Trash Monday på Coallition. Dock känner igen för att gå ut idag, så jag får nöja mig med denna bilden, för KB kan också vara trashigt.
xx
