och jag spelar utan insats här
det är sand emellan fingrarna
och att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet.

Allt känns väldigt konstigt just nu, att vara hemma och hela den biten. Det värsta är att jag går runt med en klump i magen, "så det är så här det är att vara hemma igen allts?". Det känns som om jag aldrig varit i Brighton, allt är suddigt, inget går att urskilja.

Just nu lyssnar jag på LOTP och mina tankar flyger iväg, ja faktiskt, dem flyger iväg till Bristol. Varför jag är så ledsen över denna personen beror inte endast på att denne är någon jag tycker om som i, ni vet, kille - tjej, med betoning på "tycker om", för nerkärad är jag inte, vi kom fram till att vi kallar det en enorm "crush". Jag är så otroligt ledsen att jag inte kommer träffa honnom igen, inte träffa någon som faktiskt blev en så otroligt fin vän till mig, som verkligen brydde sig om hur jag mådde, muntrade upp mig när jag var nere och fick mig alltid att skratta.

Nu tänker säkert ni "Fan, England? Det är väl bara att hälsa på". Men så lätt är det inte, det skulle bara bli jobbigt att försöka upprätthålla kontakten med någon man max skulle träffa 1-2ggr per år. Nåväl, som min älskade Vapendragare skrev; "Försök göra det till någon positiv upplevelse", och det är väl antagligen det bästa.

---

Detta är till dig, även om du inte förstår svenska, och inte läser min blogg. Jag skall lära dig en ny fras (med "håll käften" och "kåt" kommer du inte så långt) : Jag kommer sakna dig - I'm going to miss you.

---

Nu har i princip alla mina inlägg handlat om denna person. Men nu är det andra tider; Hejdå Brighton - Välkommen Göteborg. Imorgon skall det antagligen ut och sliras på goa Götets gator. Supa - Knulla - Spy.
Och förövrigt har min syster gått och blivit med pojkvän, plus att hon verkligen har blivit så otroligt snygg (och lång...), och utan dåligt samvete kan jag lägga upp en bild på henne, för själv hänger hon ut sig med bilder på bilddagboken:


- lammis, men upptagen.


x