So be it

Appy-polly-loggies, har inte skrivit på ett tag, men hey vem orkar egentligen bry sig?

Här sitter jag; trött, äcklig och sliten i mitt favoritlinne och äter granatäpple. Guldkant i vardagen så säg. Det enda jag gör är att jag sover, och jag kan inte påstå att jag äter så vidare hälsosamt heller. Igår fick jag i mig lite pasta med ketchup, idag vaknade jag med huvudvärk. Jag tog orken till mig och stekte bacon, sen mådde jag illa. Jag sover för mycket, snittar ca: 12 timmar per natt och ingen motivation har jag.

Det är nu jag är som mest upptagen, med två jobb och en universitetskurs som jag tydligen skiter i samt ett högskoleprov som jag helst inte vill göra då det kommer förstöra mina tankar om framtiden. Det är en mörk tid nu, och snön gör det inte bättre.

Men men, allt är inte i gråskala, jag festar mer än någonsin, även fast jag missar festen och somnar på förfesten. När jag väl sitter på ett mysigt hak vill jag hellre gå hem för magen gillar inte mitt ohällsosamma levene. Livet lyser i alla starka kulörer, verkligen. Dagarna passerar och ljusklimparna är när jag laddar ner något serieavsnitt. Flaggen på topp.

När jag ligger och försöker sova där på kvällskvisten, så cirkulerar tankar om separationsångest i mitt huvud, och ibland kryper sig ångesten fram och jag kan inte tänka på annat än vad som kommer hända om någon när och kär passerar livet förbi. Då vill jag helst börja gråta, men då tänker jag på att det är sådant som måste ske. 

Då vill jag inte vara med och leka. Som några visa män en gång basunerade ut; "This game is called surviving". Att ligga och bekymra mig för morgondagen eller gårdagens morgondag som är idag, då kommer jag aldrig överleva det här. Om jag skall överleva det här, måtte jag bli rik när jag blir stor, för jag tror inte jag har stake nog att kunna sjunga "I've been beat up, I've been thrown out but I'm not down". Jag vil stå där äckligt rik och sjunga "know your rights" och slå ett slag i bordet för de som inte har haft lika mycket tur som jag. Men just nu ligger jag mest ner.


Emelie de large.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0