En bekännelse, en förnedring:
- jag vill lägga mig i fosterställning
  varje gång jag ser en spruta.

Blod är något som jag inte alls har problem, det hör till vardagen. Jag kan se de värsta action-rullarna med massor av blod efter loads of pang-pang och till viss mån klarar jag även av de grövsta spalttefilmerna, oftast med ett leende på läpparna. MEN, jag klarar inte av blod när det kommer till kirurigiska ingrepp, och definitivt inte SPRUTOR. Det gör ont i både kropp och själ.

Som ni kan gissa är det en plågsam process för mig att ta en simpel liten spruta, att ta ett fjuttigt blodprov är jordens undergång och fan och hans moster. Att ta en spruta/prov i armen, där nålen får sitta kvar INUTI MIG gör mig ynklig och tårarna kommer. Jag ser hur rör efter rör fylls av mitt egna blod, då mår jag så otroligt illa.

Jag kan ramla och skada mig så att blodet forsar utan att jag mår illa, men det är just när det kommer till att tappa mig på blod/injicera som jag vill slå personen som ger mig sprutan/tar provet. Nålar i övrigt är jag inte rädd för, och min smärttröskel är relativt hög, jag lyckades t.ex. tatuera mig på revbenen utan att göra det minsta ljud ifrån mig. Det är när nålen sitter där, i min ven, som jag bara vill lägga mig ner på marken och dö.

Idag skulle jag ta blodprover, och jag försöker lära mig att acceptera det faktumet att man tydligen måste ta prover. Fine, no big deal, typ (död). Jag försöker fint lägga fram till sjuksköterskan, med gråten i halsen, att jag är väldigt rädd för sprutor och att jag tycker det gör djävulskt ont samt att jag kan vara öm i flera dagar. Hon frågar om det beror på någon speciell orsak, och jag svarar att jag blivit felstucken rätt många gånger för att det inte kommer något blod, att jag t.o.m. en gång fick bli skickad till en operationssal där en sjuksköterska fick hålla fast mig, medan en annan tog provet. (Det kallas trauman, jag var väl 15år). 

Hon tittar på min arm, tittar mig sedan i ögonen och ser helt oförstående ut. "Men du har jättefina och ytliga blodkärl, det är inte alls svårt att hitta en bra ven?" Okej, tydligen har alla som stuckit mig fel varit inkompetenta idioter, go for it syster. VAD TROR NI HON GÖR?!  -Sticker mig fel så att det inte kommer något djävla blodfanskap! Jag ber henne, med tårarna rinnande ner för kinden, att ge mig ett stick i fingret istället, men det går tydligen inte. Jag slutar andas ett tag, för att sedan känna hur hon sticker mig igen, och jag vågar inte titta för tänk om det inte kommer något blod nu heller?

Som tur var kom det massor av blod, vilket resulterar i att jag inte behövs stickas igen. Sen ser jag dock rören med blod, då vill jag lägga mig ner på golvet och försvinna bort på rosa moln. Men jag klarade det! Nu går jag runt med en öm arm och känner mig handikappad, mamma skrattar åt mig, och jag vill inte ens tänka på hur roligt pappa kommer tycka det är...

Något som sjuksköterskan sa, för att tydligen försöka muntra upp mig kanske, var att dem som är mest rädda för sprutor är tunga drogmissbrukare. Jo tack, vad försöker du antyda?

Imorgon skall jag ta mer prover, jag vill mest bara spy.
xxx