Hej hopp, gummisnopp! (Jag har aldrig kravlat mig ur det pubertala stadiet)

Ibland är det helt enkelt de små väldigt simpla sakerna som får en på så gott humör. Ett fint exempel på en sådan sak hände mig när jag satt på spårvagnen igår kväll. När vi stannar till vid domkyrkan så märker jag hur två killar, speciellt en, försöker få min uppmärksamhet. Första tanken är givetvis "kom igen, låt mig vara". Men när jag tillslut ger dem min dyrbara uppmärksamhet, så ställer sig en av killarna och vinkar åt mig samtidigt som han ger mig ett väldigt värmande leende. Till historian bör även tilläggas att det inte var några omogna fjortonåringar som försöker tönta sig, utan detta var en "man" i sina bästa år (runt 23-25).  Jag blev glad då :)

Förövrigt såg jag Martin Elisson igår, jag dog. Det var skitspännande verkligen, och jag som var så jävla världsvan när jag träffat ladsen i Paddingtons, förvandlades till en tjock unge i en godisbutik; det fanns så mycket jag ville göra att jag tillslut slog ut hela mitt fungerande kroppssystem och blev apatisk. Min teori varför jag reagerade så starkt på denna Martin, och inte på Paddingtons, är att jag hann stressa upp mig själv igår. I London "kastades" jag in i situationen med huvudet före. Jag vågade aldrig gå fram och säga "Hej" till Martin. Det är töntigt, och tydligen verkade det bara vara jag som reagerade på att han satt i lokalen. KOM IGEN FÖR FAN GÖTEBORG, det är föredetta sångaren i Bad Cash Quartet vi snackar om. (Hästpojken är bra, men väger inte lika tungt)


Från tiden med Bad Cash.


xxx